På Aftonbladet.se hittade jag en artikel som fick mig att fundera. En kvinna som fick en hjärtinfarkt i 13:e graviditetsveckan födde sitt barn i koma, hon väntas aldrig vakna upp. De höll henne alltså vid liv på sjukhuset i Aschaffenburg och födde bebisen med kejsarsnitt i februari förra året.

Efter hjärtinfarkten har hon bara runt 25 procent av den normala hjärtkapaciteten, hon är kraftigt överviktig, har diabetes och hon var tidigare en storrökare. 12 dagar efter förlossningen flyttades mamman till en vårdavdelning, men det är knappast troligt att hon någonsin kommer att kunna hålla sonen i sina armar.

Jättetragiskt men samtidigt lite häftigt att ett barn kunde hålla sig vid liv och växa färdigt i en kropp som inte längre är vid medvetande och knappt har hjärtkapacitet, så långt en makalös historia. Men lite längre ner i artikeln kommer det som verkligen bekymrar mig.

- Vi utgår ifrån att mamman aldrig mer kommer att vakna upp, säger Matthias Beckmann. - Vi handlade i samråd med familjen och vi visste att barnet var mycket efterlängtat. Pojken bor tillsammans med sina två äldre syskon i en fosterfamilj eftersom syskonens pappa har avlidit och pojkens pappa inte kan försörja honom.

Va? Syskonens pappa är död, mamman i oåterkallerlig koma och barnets far är för fattig för att ta hand om det. Vilken familj handlade de i samråd med egentligen? Hur efterlängtat kan barnet ha varit om det hamnat i fosterfamilj FÖRSTA ÅRET I LIVET? Hade det kanske inte varit bättre att låta det dö tillsammans med mamman istället för att föda in det till en sån tillvaro? Ja, fosterfamilj är jättebra och det finns säkert underbara människor som är fosterföräldrar, men de flesta är skit, de facto. ( se här, här, här, här och här) och jag tror inte andra länder har bättre koll på fosterfamiljer än Sverige och här är vi skitkassa. Nej, stackars barn att födas oönskad, som sagt, vilken familj var det läkarna handlade i samråd med egentligen?

J.R.R. Tolkiens föregångare till Sagan om ringen trilogin, Bilbo - en hobbits äventyr (aka. Hobbiten - eller bort och hem igen) blir nu film! Ända sedan succén med Sagan om ringen har jag undrat om det någonsin skulle bli film av föregångaren, starten på allt så allt säga. Prequals har ju varit rätt inne i filmvärlden den senaste tiden (Batman Begins, Hannibal, Star Trek för att nämna några). Och nu har filmbolagen slutat bråka om finansiering och rättigheter. Peter Jackson ska producera och tillsammans med sitt team Fran Walsh och Phillipa Boyens som var med i Ringen-trilogin ska han skriva manuset. Den här gången kommer även Guillermo del Toro medverka i skrivandet och regissera. del Toro har tidigare gjort filmer som Pans Labyrint och Barnhemmet, underbara stycken med ett fantastiskt filmspråk. Jag är så glad att höra att han ska vara med och sprida sin magi på filmen om Bilbo! Filmen ska delas upp i två delar, den första beräknas ha premiär December 2011.

Läs mer:
Aftonbladet
IMDB
The Hobbit Blog

bild: Aftonbladet

Grey's Anatomy satte igång ikväll igen. Jag har spänt väntat på att se hur det skulle gå. Skulle Lizzie eller George överleva? Någon av dem? Jag bölade igenom större delen av avsnittet, Andreas tyckte att jag var störtlöjlig. Jag älskar serien, men känner mig lite bakom ibland eftersom jag missat en säsong eller två, då annat i livet tog upp mer tid. Ibland är det lite tradigt med femton minter långa voiceovers om hur bräckligt och fantastiskt livet är i varje avsnitt med sorgligaste musiken tillgänglig i bakgrunden. Men vissa dagar är det precis vad som behövs för att avrunda en onsdagskväll.

I kvällens avsnitt dog George. Han dog verkligen. Lizzie överlevde. Hon skrattar på hans begravning, åt allt det eländiga. En kvinna kommer in efter en olycka där hon förlorat båda armarna och nästan ena benet. Hon vill inte berätta för sin mamma utan försöker klara sig igenom återhämtningen själv, med lite stöd av en i personalen. Alla andra hanterar sorgen efter George på sitt sätt. Bailey blir bara tyst, Torres bryter till slut ihop och skriker på chefen att hon är bäst i stan och gråter sen i resten av avsnittet. Lizzie skrattar som sagt. Kvinnan med armarna tycker att han har det bättre än hon som sitter fast med ett liv som inte är värt att leva och bryter samman. Det mesta var som vanligt i ett Grey's avsnitt alltså. Men ändå inte riktigt, för George är inte där. Kommer aldrig mer vara. Som mitt liv och Magnus.  R.I.P.

Jag skrattar så jag kissar på mig när jag tittar på uttagningarna till Idol 2009. Som varje år. Vad tänker en del med egentligen? Har de ingen självinsikt? Jag sjunger ok, men inte skulle jag söka till Idol, jag är ingen stjärna heller! Jag uppträder aldrig och har inte blivit skolad på något sätt, det enda jag gör är att sjunga i kör då och då och det fattar till och med jag att det inte räcker för att bli Sveriges nästa popstjärna. Men en del som går till Idol-uttagningarna och stelt nynnar fram Halleluja, eller kraxar fram en låt av Alphaville utan ett uns av melodi verkar tro att högst poäng i singstar faktiskt betyder att de kan sjunga bra. Här är en nyhet: det gör det inte! Att sjunga på kinesiska lurar ingen heller. Kudos till de som faktiskt är duktiga och hör hemma på audition för en tävling som denna! Ett par favoriter från ikväll var Antonia Szabo, Moa Carlebecker och Jonas Aasum. Ja och Mate Kovacevic gjorde ju också en strålande instats....

Jag har precis avslutat den tredje boken i Millennium-trilogin av Stieg Larsson. Jag har sträckläst Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes sen jag fick alla tre av min faster när jag fyllde år.

Millennium-trilogin är alla fantastiska deckare som blivit hyllad av många. De är underbart gåtfulla och personporträtten är väldigt utstuderade och trovärdiga. Allt jag önskar hitta i en bok av den här genren finns med och det är rätt ovanligt. Alla tre böcker börjar smått utan mycket händelser och bygger upp en stadig grund att stå på inför de sista kapitlen då det knappt går att lägga dem ifrån sig. Då blir spänningen tät och den eviga frågan hänger i huvudet: vad kommer hända nu?

Jag försöker alltid själv lösa "mordgåtan" i deckarböcker men för det mesta är författarna jag läser så bra att jag blir chockad och häpen när sanningen avslöjas. De här böckerna åstadkommer denna effekt med lätthet. Jag tycker det är väldigt tragiskt att Stieg Larsson dog strax innan den första boken kom ut för jag vill så gärna ha mer av honom! Jag ser istället fram emot filmerna som verkar komma på rullande band just nu och jag hoppas att de alla följer kavlitén av den första filmatiseringen av Män som hatar kvinnor.

Såg ett program om reklam för ett tag sen. Där var den här bilreklamen med


Den orsakade ramaskri bland tv-tittare som tyckte den var alldeles för realistisk och hemsk.
Då gjorde VW den här reklamen (lyssna noga på vad personerna i bilen pratar om)



Just det, de pratar om föregående reklam. Haha. Så bra. Men seriöst, använd säkerhetsbälte i bilen!

Man kan aldrig göra något för någon annan utan att göra det för sitt eget godas skull. I grund och botten, hur osjälvisk man än tror man är, så gör man ju alltid en god gärning för att man själv ska må bättre/bli omtyckt/slippa dåligt samvete. Och då är man ju egentligen självisk. Sen kan man ju diskutera om det är lika illa som att göra en god gärning endast för pengar/berömmelse/gåvor eller liknande.

För ett tag sedan, ja nästan två år sedan, såg jag filmen This is England. Filmen i sig var väl inte något mästerverk som dröjde sig kvar i huvudet långt efter, även fast den var bra. Men något som verkligen fastnade var pianomusiken av Ludovico Einaudi som hade flera låtar med i filmen. Bara låten fick mig att gråta på slutet om man säger så. Lyssna själva.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om mitt misslyckande med mina växter, att de bara dör hela tiden. Men nu har jag faktiskt en växt jag lyckats riktigt bra med. Den såg helt förlorad ut i vintras, helt kal, bara en pinne i jorden. Men när jag tänkte slänga den upptäckte jag en grön begynnelse på blad på den och behöll den. Sen dess har jag skött den som en bebis och det har gett resultat! Så här ser den ut nu. Jag kan också!

Oj, här har det uppdaterats väldigt dåligt. Jag hoppas inte mina fyra läsare har blivit upprörda! Hehe.
Nu har jag i alla fall fått mina ögon undersökta för linser, ska få ett par provlinser på torsdag att testa hemma en vecka. Det var en trevlig optiker (SpecSavers) men han pratade så fort att jag hade svårt att hänga med emellanåt. Skönt att ha det gjort i alla fall, och det var billigare än jag hade fruktat också. Tror det är värt att det blir lite mer kostnad med linser, för glasögonen tar bara William hela tiden för mig. Vi kan ju se efter, vad är för och vad är emot linser/glasögon?


Jag tror linser vinner.

Jag vill bara slå ett slag för bloglovin igen. Det är så smidigt att bara lägga till en blogg när jag råkar snubbla in på någon bra och varje gång den uppdaterar läggs det in i bloglovins system. Jag har en hel del bloggar jag följer, två recept-bloggar, en hel del mamma bloggar och så följer jag Helena. Hon bloggar om träning, vardagsbestyr och liknande och hon har en fantastisk känsla för snygga texter. Hon inspirerar mig verkligen och tänder en gnista för ett sundare liv. Så läs hennes blogg om ni vill blåsa liv i era jogging-segel! Vill ni bara se en massa ögongodis så läs Sandras blogg. Hon fyller sina inlägg med snygga foton på ditten och datten, alldeles nyligen var hon i New York—min älsklingsstad—och la upp läckra bilder efter varandra. En speciell blogg som lockar mina ögon varje gång.

Satan. Under semestern som inte riktigt kvalificerade sig som semester, så råkade jag ha sönder mina glasögon. Först klev jag på dom. Men det var ingen fara, jag lyckades superlimma ihop dom igen. Men någon vecka senare råkade de fara i golvet och då sprack glaset på ena sidan. Så nu måste jag, som är superfattig, skaffa nya. Eller jag tänkte snarare satsa på linser den här gången. Det är så jobbigt att ha glasögon i kombination med en bebis som ska ta i allt. Men då är frågan, vad ska man ha för linser, endags- eller månadslinser? Vad kostar hela kalaset, undersökning och linser, linsvätska och vad mer man nu ska ha? Någon som vet?

Nu är jag tillbaka från semestern. Jag fick en spikmatta och Mansons bok The Long Hard Road Out of Hell på svenska av min mamma. Så jag har legat och njutit på vassa plastspikar och läst om Brian Warners liv och leverne. Den är utläst för längesen till mitt förtret. Den var så läsvärd att jag inte ville den skulle ta slut!
Jag har alltid älskat Manson, så som man bara kan älska någon man aldrig mött och egentligen inte känner. Musiken med dess speciella budskap och hårda yttre kom in i mitt liv precis när jag behövde det. Att han har begåvats med en härligt mörk och vacker röst gjorde inte heller saken sämre för en hormonstinn gothisk 14 åring. Hans bok är som en förlängning av hans musik: personlig och ärlig. Hans tankar om moral och samhällets nycker får ta den plats som behövs för att man ska känna att man förstår honom utan att boken för den del förlorar sin underhållande ton.
Hans livsskildring är gripande och får mig att vilja släppa taget och leva vilt och hämningslöst som honom. Sen kommer jag på att det är försent för såna singelfasoner och det är nog lika bra det. Både jag och Den Rätte har ju faktiskt redan levt ett sådant liv i olika grad och drog oss ur det precis i rätt tid. För vi är faktiskt inga rockstjärnor som Marilyn Manson. Vi får hålla oss till att läsa om hans liv istället.