Efter hjärtinfarkten har hon bara runt 25 procent av den normala hjärtkapaciteten, hon är kraftigt överviktig, har diabetes och hon var tidigare en storrökare. 12 dagar efter förlossningen flyttades mamman till en vårdavdelning, men det är knappast troligt att hon någonsin kommer att kunna hålla sonen i sina armar.

Jättetragiskt men samtidigt lite häftigt att ett barn kunde hålla sig vid liv och växa färdigt i en kropp som inte längre är vid medvetande och knappt har hjärtkapacitet, så långt en makalös historia. Men lite längre ner i artikeln kommer det som verkligen bekymrar mig.

- Vi utgår ifrån att mamman aldrig mer kommer att vakna upp, säger Matthias Beckmann. - Vi handlade i samråd med familjen och vi visste att barnet var mycket efterlängtat. Pojken bor tillsammans med sina två äldre syskon i en fosterfamilj eftersom syskonens pappa har avlidit och pojkens pappa inte kan försörja honom.

Va? Syskonens pappa är död, mamman i oåterkallerlig koma och barnets far är för fattig för att ta hand om det. Vilken familj handlade de i samråd med egentligen? Hur efterlängtat kan barnet ha varit om det hamnat i fosterfamilj FÖRSTA ÅRET I LIVET? Hade det kanske inte varit bättre att låta det dö tillsammans med mamman istället för att föda in det till en sån tillvaro? Ja, fosterfamilj är jättebra och det finns säkert underbara människor som är fosterföräldrar, men de flesta är skit, de facto. ( se här, här, här, här och här) och jag tror inte andra länder har bättre koll på fosterfamiljer än Sverige och här är vi skitkassa. Nej, stackars barn att födas oönskad, som sagt, vilken familj var det läkarna handlade i samråd med egentligen?