Nu är jag tillbaka från semestern. Jag fick en spikmatta och Mansons bok The Long Hard Road Out of Hell på svenska av min mamma. Så jag har legat och njutit på vassa plastspikar och läst om Brian Warners liv och leverne. Den är utläst för längesen till mitt förtret. Den var så läsvärd att jag inte ville den skulle ta slut!
Jag har alltid älskat Manson, så som man bara kan älska någon man aldrig mött och egentligen inte känner. Musiken med dess speciella budskap och hårda yttre kom in i mitt liv precis när jag behövde det. Att han har begåvats med en härligt mörk och vacker röst gjorde inte heller saken sämre för en hormonstinn gothisk 14 åring. Hans bok är som en förlängning av hans musik: personlig och ärlig. Hans tankar om moral och samhällets nycker får ta den plats som behövs för att man ska känna att man förstår honom utan att boken för den del förlorar sin underhållande ton.
Hans livsskildring är gripande och får mig att vilja släppa taget och leva vilt och hämningslöst som honom. Sen kommer jag på att det är försent för såna singelfasoner och det är nog lika bra det. Både jag och Den Rätte har ju faktiskt redan levt ett sådant liv i olika grad och drog oss ur det precis i rätt tid. För vi är faktiskt inga rockstjärnor som Marilyn Manson. Vi får hålla oss till att läsa om hans liv istället.