Grey's Anatomy satte igång ikväll igen. Jag har spänt väntat på att se hur det skulle gå. Skulle Lizzie eller George överleva? Någon av dem? Jag bölade igenom större delen av avsnittet, Andreas tyckte att jag var störtlöjlig. Jag älskar serien, men känner mig lite bakom ibland eftersom jag missat en säsong eller två, då annat i livet tog upp mer tid. Ibland är det lite tradigt med femton minter långa voiceovers om hur bräckligt och fantastiskt livet är i varje avsnitt med sorgligaste musiken tillgänglig i bakgrunden. Men vissa dagar är det precis vad som behövs för att avrunda en onsdagskväll.

I kvällens avsnitt dog George. Han dog verkligen. Lizzie överlevde. Hon skrattar på hans begravning, åt allt det eländiga. En kvinna kommer in efter en olycka där hon förlorat båda armarna och nästan ena benet. Hon vill inte berätta för sin mamma utan försöker klara sig igenom återhämtningen själv, med lite stöd av en i personalen. Alla andra hanterar sorgen efter George på sitt sätt. Bailey blir bara tyst, Torres bryter till slut ihop och skriker på chefen att hon är bäst i stan och gråter sen i resten av avsnittet. Lizzie skrattar som sagt. Kvinnan med armarna tycker att han har det bättre än hon som sitter fast med ett liv som inte är värt att leva och bryter samman. Det mesta var som vanligt i ett Grey's avsnitt alltså. Men ändå inte riktigt, för George är inte där. Kommer aldrig mer vara. Som mitt liv och Magnus.  R.I.P.

Jag skrattar så jag kissar på mig när jag tittar på uttagningarna till Idol 2009. Som varje år. Vad tänker en del med egentligen? Har de ingen självinsikt? Jag sjunger ok, men inte skulle jag söka till Idol, jag är ingen stjärna heller! Jag uppträder aldrig och har inte blivit skolad på något sätt, det enda jag gör är att sjunga i kör då och då och det fattar till och med jag att det inte räcker för att bli Sveriges nästa popstjärna. Men en del som går till Idol-uttagningarna och stelt nynnar fram Halleluja, eller kraxar fram en låt av Alphaville utan ett uns av melodi verkar tro att högst poäng i singstar faktiskt betyder att de kan sjunga bra. Här är en nyhet: det gör det inte! Att sjunga på kinesiska lurar ingen heller. Kudos till de som faktiskt är duktiga och hör hemma på audition för en tävling som denna! Ett par favoriter från ikväll var Antonia Szabo, Moa Carlebecker och Jonas Aasum. Ja och Mate Kovacevic gjorde ju också en strålande instats....

Jag har precis avslutat den tredje boken i Millennium-trilogin av Stieg Larsson. Jag har sträckläst Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes sen jag fick alla tre av min faster när jag fyllde år.

Millennium-trilogin är alla fantastiska deckare som blivit hyllad av många. De är underbart gåtfulla och personporträtten är väldigt utstuderade och trovärdiga. Allt jag önskar hitta i en bok av den här genren finns med och det är rätt ovanligt. Alla tre böcker börjar smått utan mycket händelser och bygger upp en stadig grund att stå på inför de sista kapitlen då det knappt går att lägga dem ifrån sig. Då blir spänningen tät och den eviga frågan hänger i huvudet: vad kommer hända nu?

Jag försöker alltid själv lösa "mordgåtan" i deckarböcker men för det mesta är författarna jag läser så bra att jag blir chockad och häpen när sanningen avslöjas. De här böckerna åstadkommer denna effekt med lätthet. Jag tycker det är väldigt tragiskt att Stieg Larsson dog strax innan den första boken kom ut för jag vill så gärna ha mer av honom! Jag ser istället fram emot filmerna som verkar komma på rullande band just nu och jag hoppas att de alla följer kavlitén av den första filmatiseringen av Män som hatar kvinnor.