Jag vill bara slå ett slag för bloglovin igen. Det är så smidigt att bara lägga till en blogg när jag råkar snubbla in på någon bra och varje gång den uppdaterar läggs det in i bloglovins system. Jag har en hel del bloggar jag följer, två recept-bloggar, en hel del mamma bloggar och så följer jag Helena. Hon bloggar om träning, vardagsbestyr och liknande och hon har en fantastisk känsla för snygga texter. Hon inspirerar mig verkligen och tänder en gnista för ett sundare liv. Så läs hennes blogg om ni vill blåsa liv i era jogging-segel! Vill ni bara se en massa ögongodis så läs Sandras blogg. Hon fyller sina inlägg med snygga foton på ditten och datten, alldeles nyligen var hon i New York—min älsklingsstad—och la upp läckra bilder efter varandra. En speciell blogg som lockar mina ögon varje gång.

Satan. Under semestern som inte riktigt kvalificerade sig som semester, så råkade jag ha sönder mina glasögon. Först klev jag på dom. Men det var ingen fara, jag lyckades superlimma ihop dom igen. Men någon vecka senare råkade de fara i golvet och då sprack glaset på ena sidan. Så nu måste jag, som är superfattig, skaffa nya. Eller jag tänkte snarare satsa på linser den här gången. Det är så jobbigt att ha glasögon i kombination med en bebis som ska ta i allt. Men då är frågan, vad ska man ha för linser, endags- eller månadslinser? Vad kostar hela kalaset, undersökning och linser, linsvätska och vad mer man nu ska ha? Någon som vet?

Nu är jag tillbaka från semestern. Jag fick en spikmatta och Mansons bok The Long Hard Road Out of Hell på svenska av min mamma. Så jag har legat och njutit på vassa plastspikar och läst om Brian Warners liv och leverne. Den är utläst för längesen till mitt förtret. Den var så läsvärd att jag inte ville den skulle ta slut!
Jag har alltid älskat Manson, så som man bara kan älska någon man aldrig mött och egentligen inte känner. Musiken med dess speciella budskap och hårda yttre kom in i mitt liv precis när jag behövde det. Att han har begåvats med en härligt mörk och vacker röst gjorde inte heller saken sämre för en hormonstinn gothisk 14 åring. Hans bok är som en förlängning av hans musik: personlig och ärlig. Hans tankar om moral och samhällets nycker får ta den plats som behövs för att man ska känna att man förstår honom utan att boken för den del förlorar sin underhållande ton.
Hans livsskildring är gripande och får mig att vilja släppa taget och leva vilt och hämningslöst som honom. Sen kommer jag på att det är försent för såna singelfasoner och det är nog lika bra det. Både jag och Den Rätte har ju faktiskt redan levt ett sådant liv i olika grad och drog oss ur det precis i rätt tid. För vi är faktiskt inga rockstjärnor som Marilyn Manson. Vi får hålla oss till att läsa om hans liv istället.