Grey's Anatomy satte igång ikväll igen. Jag har spänt väntat på att se hur det skulle gå. Skulle Lizzie eller George överleva? Någon av dem? Jag bölade igenom större delen av avsnittet, Andreas tyckte att jag var störtlöjlig. Jag älskar serien, men känner mig lite bakom ibland eftersom jag missat en säsong eller två, då annat i livet tog upp mer tid. Ibland är det lite tradigt med femton minter långa voiceovers om hur bräckligt och fantastiskt livet är i varje avsnitt med sorgligaste musiken tillgänglig i bakgrunden. Men vissa dagar är det precis vad som behövs för att avrunda en onsdagskväll.

I kvällens avsnitt dog George. Han dog verkligen. Lizzie överlevde. Hon skrattar på hans begravning, åt allt det eländiga. En kvinna kommer in efter en olycka där hon förlorat båda armarna och nästan ena benet. Hon vill inte berätta för sin mamma utan försöker klara sig igenom återhämtningen själv, med lite stöd av en i personalen. Alla andra hanterar sorgen efter George på sitt sätt. Bailey blir bara tyst, Torres bryter till slut ihop och skriker på chefen att hon är bäst i stan och gråter sen i resten av avsnittet. Lizzie skrattar som sagt. Kvinnan med armarna tycker att han har det bättre än hon som sitter fast med ett liv som inte är värt att leva och bryter samman. Det mesta var som vanligt i ett Grey's avsnitt alltså. Men ändå inte riktigt, för George är inte där. Kommer aldrig mer vara. Som mitt liv och Magnus.  R.I.P.